Fredag.
Klockan 01.56 inatt fyller vår stora tjej halv 1 kan man väl säga. Vid den här tiden, 22.04 för exakt 6 månader sedan satt Markus o jag i TV-rummet på förlossningen och pratade med ett annat trevligt par som var inne för kontroll. De fick sedan en Ninni i mitten av april dvs hon hade ett par veckor kvar. Allt låter ju suveränt, men jag kan ju säga att om en timme för 6 månader sedan ville jag knappt leva :D Jag säger bara; länge leve epiduralen.
Livet knallar på, nu är det ju inte så länge sedan som jag skrev. Hösten har kommit misstänker vi så idag har vi sotat ur pannan och satt igång elementen. I morse höll vi på att frysa ihjäl och fick sätta på bebin dubbla strumpor och tröjor :D Vi diskuterade i morse att vi måste haft den sämsta sommaren på bra länge. Möjligtvis att vi var nöjda med maj månad men inte mer än så. Visserligen är nog bebin glad över det, hon är väldigt värmekänslig men några fler dagar med +25 kan ju han däruppe ha bjudit på. En annan fördel är att vi har kunnat fortsätta med vår renovering utan att ha dåligt samvete för att vi är inne när det är så fint väder. Vi har hunnit med en del, även om jag tycker det går långsamt med vissa saker. Just nu är det golvet i sovrummet som ska läggas men vi har tagit en paus ikväll då vi måste banka och bebin sover. Det blir ett IKEA-golv, modell tundra i antik variant.
Nä, nog för idag. Godnatt, klockan är ju 22.10 och är man småbarnsförälder så tar man vara på nätterna :D
Jag har fått klagomål!
Vår vackra bebis växer och växer. Det händer saker nästan varje dag. Jag vill ju egentligen skriva ned allt som händer men då skulle jag säkert missa något. För tillfället är de stora nyheterna ljudet, underhållningen på dagarna och att vår tjej nu sitter utan stöd. Hon har börjat med ett ljud som låter ungefär som 'öja', dvs det är två vokaler i ljudet istället för en, t.ex. 'aaaaah'. Det är ganska stor skillnad och det låter inte som om det kommer från henne, hon känns så stor när hon sitter med sitt 'öja'. Idag var vi för första gången på den öppna förskolan i Surahammar. Det var jättetrevligt med sångstund, fika och lite trevliga människor. Jag hungrar verkligen efter folk att prata med så det blir nog att dagligen gå till ÖF i fortsättningen. Vi träffade en tjej på ÖF som hade en dotter som heter Lovisa. Komiskt nog så har vi ju alltså en Johanna och en Lovisa i Mandys bekantskapskrets :D Lovisa är 28 dagar yngre än Mandy men är inte lika stadig. Hon ser ut som Mandy när hon var ungefär 3-4 månader.. liten, tanig och fortfarande ostbågsliknande. När jag tittade på henne kom jag på att Mandy växt ur alla jobbiga saker dessutom. Detta eviga kräkande, alla kastspyor och allt rapande som skulle göras stup i kvarten.
Idag har det hänt mer än öppna förskolan. Mandy har haft en bra matdag. Hon har dragit i sig en halv pasta&broccoliburk på eftermiddagen och druckit 150 ml välling på kvällen så förhoppningsvis så står hon sig liiiite längre än 3-4 timmar inatt. Hon är ju snart 6 månader och borde kunna klara sig ett tag. Det är många som frågar om jag har slutat amma och det hoppas jag på är långt till. Så som det ser ut nu så vill jag amma minst 7-8 månader till. Det är så praktiskt att amma, maten är alltid med och hon blir alltid nöjd. Ialla fall för stunden. Nu vet vi ju inte hur hon kommer att vara om just 7-8 månader, det kanske inte är intressant för donnan då.
Över huvud taget har det hänt mycket. Vår Engla bor inte hos oss mer. Det eviga bråket med Milla har vi tröttnat på efter att de rykt ihop mer och mer under det senaste dryga halvåret. Kulmen blev på dopet då Engla gick på Milla helt utan synbar anledning inför släkt och vänner. Då sa vi stopp för det hela. Vi har fått en rädd, osäker liten mus vilket vi absolut inte vill ha. Vi sökte efter en familj som skulle ha Engla som den enda hunden och vi fann Frantzéns. De verkar helmysiga och än så länge rapporterar de bara om bra saker. Engla verkar ha hittat sin själsfrände, Ebba, dottern i familjen. Engla och Ebba verkar vara som ler och långhalm och även om jag gråtit m å n g a tårar så verkar det nästan lite för bra. Vi kunde inte hittat något bättre och det känns väldigt bra i mattehjärtat. Milla har börjat anpassa sig till ett liv som ensamhund. Hon har varit ensam ett par timmar och det verkar gå bra. Jag ser henne inte i fönstret när jag kommer på uppfarten utan antagligen ligger hon i soffan och hoppar inte upp på ryggstödet förrän hon hör mig. Hon springer nu utan att ha svansen mellan benen och behöver inte se sig över axeln efter Engla som ger sig på henne. Men det gör ont i mitt mattehjärta att vi inte kunde ha kvar Engla. Det är min stora sorg hittills i livet. Vi skulle se Engla bli gammal var det ju tänkt, även om vi säkert fick de fyra bästa åren med vår härliga russellskrutt. Det hela vägs upp av att Milla verkar lycklig. Lyckligare än på väldigt, väldigt länge. Det känns s k ö n t i mattehjärtat.
Livet går vidare i vår lilla håla. Vi trivs i huset även om det känns som om vi har jättemycket kvar att göra, för det har vi verkligen :D Vi pysslar just nu med matsalen där vi iofs inte har kommit så långt men till jul ska det vara klart för då ska 14 personer och 3 kottar äta julbord där. Vi har vårt sovrum står halvfärdigt också, men pengarna tog slut förra månaden så vi fick vänta med golv o lister. Vi gör nämligen inga såna här lätta renoveringar på sparpengarna utan det gör vi med månadsinkomsterna. De är inte stora men det räcker till lite färg, lister och golv :) Mandys rum duger gott att sova i.. i 4-5 år till :D
Nej, nu är klockan 21.53 och jag misstänker att Markus när som helst tänker säga: "tandborste?" och sen sover paret Vidman! Godnatt!