Vad pågår?

Idag snöar det dasslock. Vi har just varit ute på åsen (såklart) och sprungit av oss. Eller tja, Engla springer som om hon suttit inspärrad i hela sitt liv och jag kånkar omkring på Milla som fryser om tassarna. Promenaderna är hälften så långa som tidigare men tar lika lång tid, så Engla känner väl att hon måste springa som fasen medan tid finnes.

Igår gick jag förbi den magiska gränsen, det gyllene datumet är passerat och det känns som vanligt. Dock har jag dragit på mig en magbakterie skulle jag gissa. Först trodde jag att jag ätit något olämpligt men nu är det inne på dag nr 2 med "muller och sprut" så jag tror det är en bakterie. Jag sov dessutom urkasst i natt för tjockismagen är inte riktigt kompatibel med lösmage. Dessutom verkar Milla ha samma bakterie och symtom, hon springer ut varannan timme ungefär så hon har fått mjölk idag för att återställa vätskebalansen lite. Hon gillar mjölk.

Var hos barnmorskan i morse, allt verkade vara normalt. Symfys fundusmåttet är 34 så nu har det hoppat upp lite igen, finemang. Om man vänder på v. 37 och 39 så har den följt kurvan bra med en centimeters ökning varannan vecka. Bebisen verkar dessutom nu ha fattat vart den ska ut någonstans för äntligen är den fixerad. Hon  (barnmorskan, inte bebisen) sa att det onda i bäckenet inte behöver bero på att bebis borrat ned sig, det kan hända ialla fall. Hon noterade det i min journal. Sånt tar de hänsyn till om en igångsättning blir aktuell. De andra i föräldragruppen har tydligen fått sina kottar nu, så helt plötsligt kändes det som om vi gått över tiden med hundrafemtioelva dagar ungefär trots att det bara är två. Allihopa var förstföderskor så det hör väl egentligen till det vanliga att de andra skulle ha sina bebisar i magen fortfarande o inte på utsidan. Nu kommer det några datum som jag tycker att bebisen kan ha i åtanke när den bestämmer sig för att komma. I morgon fyller Engla 4 stora år, den 25:e fyller Markus syster och bror 22 år sen har vi ju min namnsdag den 28:e. Mars ska vi inte spekulera om. Jag hade faktiskt tänkt mig en februaribebis. FAKTISKT. Nåja, om den inte skulle dykt upp så ska jag in på ett ultraljud igen den 1/3, vilket känns bra. De har full koll på mig och kollar fostervatten o sånt. Dante-Mandy lever väl som en unisexhärskare-inna därinne :D

Gnäll, gnäll, gnäll, gnäll, gnäll.

Jag tar tillbaka ALLT jag skrivit om att jag känner mig som när jag var i v. 32, 34 you name it. Jag är idag i v. 40 (39+2) och jag vill bara gå och dra något gammalt över mig. Över en natt fick jag foglossning och helt plötsligt blev jag asfet och vaggar fram som en annan jäkla anka. Jag kan knappt sitta i soffan och luta mig tillbaka för helt plötsligt känner jag yrsel och illamåendekänslor kommer över en. Det räcker med att räta upp kroppen men försök med det samtidigt som ni har ätit och har mage som skulle kunna rymma en kamel.

4 dagar kvar till beräknat, vi får väl se om det blir en februaribebis eller en marsbebis. Folk börjar ringa nu o undra om vi har glömt att meddela dem att bebis kommit.

Har just ätit ninjamat som jag gjort själv, o nu ska det bli glass.

Idag är jag i vecka 39 vilket beskrivs på olika sidor som att man nu är stooor, otymplig och bara vill ha ut bebisen. Jag känner mig fortfarande som jag kände mig i v. 32 eller v. 34. Allt är som vanligt. Magen är där och det finns inga indikationer på att något skulle sättas igång. Igår var jag på det vanliga besöket hos barnmorskan som jag gör varannan vecka. Barnmorskan tyckte återigen att bebisen låg konstigt och idag kunde hon inte ta hjälp av den andra barnmorskan för att fastställa att bebisen verkligen låg med huvudet ned så jag fick åka till specialistmödravården ovanför förlossningen för ett extra ultraljud. Jodå, bebisen låg med huvudet nere men nu fick vi reda på varför bebisen "känns" så konstig. Han eller hon ligger med rumpan utåt och benen ut åt båda sidorna. Det är därför jag tycker att jag känner sparkar på båda sidorna och att det känns symmetriskt. En annan sak som vi fick reda på var att bebisen var väldigt liten. Han eller hon har en tillväxt på -19% vilket betyder att han eller hon är 19% mindre än genomsnittsbebisen. Jag fick göra en massa test för att se om han eller hon växte, mådde och reagerade som hon eller han skulle. Först gjordes ultraljudet, där mätte de lårben, huvud, ryggrad och lite annat. Han eller hon är helt propotionerlig men har mått på lårben och huvud som om jag vore i v. 34-35. Vi tittade runt lite, hjärtat slog bra, det var gott om fostervatten och tillströmningen i navelsträngen var jättebra. Det fanns inget att anmärka på. Barnmorskan som gjorde undersökningen bjöd sen på lite skoj. Vi tittade på bebisens ansikte och bebisen har runda kinder och hår i nacken. V kanske får ut en liten hockeyfrilla :D Det kändes mysko att se den lilla bebisen där inne, tjock om kinderna och med den lilla näsan..
Det fastställdes ialla fall att tiden för beräknad förlossning var korrekt, men att han eller hon bara var liten. Jag fick sen sitta i en apparat som registrerade bebins hjärtljud i 10 minuter. Jag skulle trycka på en knapp om jag kände fosterrörelser men Dante-Mandy sov hela tiden så vi fick väcka honom eller henne. Bebis svarade på både musik som han eller hon fick höra och även när en barnmorska puttade igång honom/henne. Idag är det åter full rulle i magen. Allt är lugnt hos Vidmans..