30/9 - Höst..
Helgen har varit lugn, mestadels lite shopping, stugbesök och dop. Vi har haft det lite snorigt och hostigt med vår vackra bebis. Hon är sju stora månader i morgon och blir mer och mer intresserad av sin omvärld. Hon ska se allt och visar tydligt vad som är bra och vad som inte duger. Vi går till öppna förskolan här i Sura när det passar oss och när vi inte snorar allt för mycket. Där träffar vi på alla möjliga människor, mammor, pappor, bebisar och barn. Det är verkligen en fristad för en stackars hemmavarande mamma som saknar vuxna att prata med. Samtidigt kan Mandy sitta med sin lilla fågelholk till mun o bara titta på andra bebisar. Hon sitter gärna men verkar inte än göra så mycket ansats till att förflytta sig. Givetvis räknar jag inte in promenaderna i gå-stolen i detta. Den älskar hon och knallar runt och skriker glatt i våra stora rum på nedervåningen :) Hon och Hedda kan faktiskt leka lite nu, även om Hedda inte har så mycket tålamod med Mandy. Hedda sträcker fram saker och vill att Mandy ska ta dem, varpå hon blir arg när Mandy är för långsam. Det är väldigt roligt att se. Hedda är dagisbarn nu och har lärt sig många nya saker, många bra och några dåliga. Hennes stackars mor har en massa foglossningar med den lilla bebisen i magen så Hedda får ha mycket tålamod med henne. Vi var i stugan idag för att ta upp bryggan och umgås lite med mormor och morfar. Båda barnen var på strålande humör och nu hör man Heddas uttryck: "EAAAA, EEEEEAAA!" i huvudet konstant. Det är fint där ute nu, sommaren är verkligen över om den ens var där.
Det känns verkligen som en "nedrustning" nu överallt. Hösten tycker jag är väldigt sorglig över huvud taget och just nu känns det väldigt sorgligt i mitt liv. Engla blev Frantzéns älskade vovve för två veckor sen. Att vi inte kunde ha kvar Engla är min stora sorg i livet. Att inte se henne bli gammal och skruttig med oss. Jag vet dock att hon är lycklig med hennes nya familj. De går i skogen, åker till stallet och badar ihop. Hon älskar dem vilket vi såg tydligt när de var och hälsade på oss. Engla var väldigt noga med att få följa med ut och in i deras bil. Hon hälsade på mig på vanligt sätt men man såg ändå att det var något som inte stämde i hennes huvud. Något var fel. Hon stod ofta och bara tittade på oss för att sedan hoppa upp i stor-matte Ann-Sofis knä. Enligt rapport har hon börjat ligga upp-och-ned hos dem nu. Ann-Sofi berättade att de tror att Engla har förstått nu. Att det helt har gått in att hon är där för att stanna. Det känns bra i matte-hjärtat. Jag fick Englas första fyra år, hoppas att de får de sista sexton. MINST!
Milla är som vanligt. Hon får gå lös igen efter löpet för nu lyssnar hon på oss igen. Mig kanske jag ska säga. Markus har hon ju aldrig lyssnat på. Nu tycker jag att hon har gått tillbaka lite i sin nervositet. Hon är rädd för allt och alla. Nuddar man till henne så skriker hon i högan sky, detta gäller de flesta andra, nästan aldrig mig. Vi har upptäckt en knöl på ett juver så nu börjar väl allt om igen, samma som vi gick igenom med Engla. I början var det bara lite svullet och vätskade, det kom vätska ur "knoppen". Nu är knölen större och blödde lite igår. Jag är livrädd att det ska vara en tumör, vilket det antagligen är. Hon är ju fertil och löper så chansen är relativt stor. Det gör så ont i mig när mina småtjejer har ont. Milla är så skör, så osäker. Jag vill aldrig lämna ifrån mig någon av mina tjejer hos veterinären. Jag vet att det är av godo, men det vet ju inte de.
Nu ska familjen Vidman gå och sova. I morgon börjar en ny vecka och jag och Mandy ska knalla till Maria och hennes tjejer. Det blir trevligt. På tisdag kommer dessutom Sofia och Anders. De ska ju få en bebis i april. Det ska bli trevligt :D
Tack och hej, leverpastej!
Det känns verkligen som en "nedrustning" nu överallt. Hösten tycker jag är väldigt sorglig över huvud taget och just nu känns det väldigt sorgligt i mitt liv. Engla blev Frantzéns älskade vovve för två veckor sen. Att vi inte kunde ha kvar Engla är min stora sorg i livet. Att inte se henne bli gammal och skruttig med oss. Jag vet dock att hon är lycklig med hennes nya familj. De går i skogen, åker till stallet och badar ihop. Hon älskar dem vilket vi såg tydligt när de var och hälsade på oss. Engla var väldigt noga med att få följa med ut och in i deras bil. Hon hälsade på mig på vanligt sätt men man såg ändå att det var något som inte stämde i hennes huvud. Något var fel. Hon stod ofta och bara tittade på oss för att sedan hoppa upp i stor-matte Ann-Sofis knä. Enligt rapport har hon börjat ligga upp-och-ned hos dem nu. Ann-Sofi berättade att de tror att Engla har förstått nu. Att det helt har gått in att hon är där för att stanna. Det känns bra i matte-hjärtat. Jag fick Englas första fyra år, hoppas att de får de sista sexton. MINST!
Milla är som vanligt. Hon får gå lös igen efter löpet för nu lyssnar hon på oss igen. Mig kanske jag ska säga. Markus har hon ju aldrig lyssnat på. Nu tycker jag att hon har gått tillbaka lite i sin nervositet. Hon är rädd för allt och alla. Nuddar man till henne så skriker hon i högan sky, detta gäller de flesta andra, nästan aldrig mig. Vi har upptäckt en knöl på ett juver så nu börjar väl allt om igen, samma som vi gick igenom med Engla. I början var det bara lite svullet och vätskade, det kom vätska ur "knoppen". Nu är knölen större och blödde lite igår. Jag är livrädd att det ska vara en tumör, vilket det antagligen är. Hon är ju fertil och löper så chansen är relativt stor. Det gör så ont i mig när mina småtjejer har ont. Milla är så skör, så osäker. Jag vill aldrig lämna ifrån mig någon av mina tjejer hos veterinären. Jag vet att det är av godo, men det vet ju inte de.
Nu ska familjen Vidman gå och sova. I morgon börjar en ny vecka och jag och Mandy ska knalla till Maria och hennes tjejer. Det blir trevligt. På tisdag kommer dessutom Sofia och Anders. De ska ju få en bebis i april. Det ska bli trevligt :D
Tack och hej, leverpastej!